I fjor ble jeg kontaktet av Bengt Sandborgh, leder for Randonneurs Sverige, med spørsmål om det var mulig å stake opp en løype for Super Randonnée i Norge. Han hadde nemlig vært i Frankrike og syklet deres Super Randonnée i Haute Provence. Kriteriet for en Super Randonnée er at rittet skal være 600 km langt med 10 000 høydemeter stigning og Bengt hadde innsett at dette ville bli vanskelig å få til i Sverige. Ballen ble derfor spilt over til meg og jeg satte meg ned med kartet for å se hva som var mulig.

Super Randonnéer er permanenter, dvs. stående arrangement som kan sykles når som helst. Derfor er det ingen organisering av rittet og følgelig må hver deltager være helt selvhjulpet. En viktig målsetning var derfor at start og slutt skulle være på samme sted eller i rimelig nærhet. Etter mye om og men la jeg opp to forskjellige ruter som hadde potensiale til å nå kravene — Sognefjorden rundt og Strynefjellet. Felles for begge er at de har start i Gudvangen og mål i Flåmsdalen (Myrdal), slik at det er mulig å overnatte i Flåm og ta ferjen til start.

Sognefjorden rundt

På Audax Club Nordiques’ høstmøte i 2012, som Norge var vert for, ble begge forslagene presentert. Fordi Strynefjellet hadde estimert færrest høydemeter til tross for å være den lengste løypen, valgte vi å gå videre med Sognefjorden rundt som Super Randonnée Norvège. Høydedata for det norske veinettet er ikke lett tilgjengelig, men estimatene viste 12 000 høydemeter på 596 km. Vi visste at dette inkluderte en del falske høydemeter der hvor veien går i tunnel gjennom fjellet, så det egentlige tallet ville bli avslørt ved gjennomkjøring av løypen med motorsykkel sommeren 2013. Det ble avklart diverse ruteendringer som kunne gjøres dersom det skulle vise seg å bli altfor hardt med det opprinnelige forslaget, siden tidsfristen på disse 600 km tross alt ikke er mer enn 50 timer (10 timer mer enn ordinær 600 km).

Det viste seg på sommeren at det er vanskelig å kjøre gjennom løypen på motorsykkel uten motorsykkellappen, så da henvendelsen kom fra Sverige — igjen — om det snart var mulig å sykle Super Randonée, svarte jeg like godt at det bare var å sette i gang og kjøre de estimerte 12 000 høydemetrene, så var man i det minste sikker på å ikke ha kjørt for lite når fasiten forelå. Som sagt så gjort og nå sitter vi altså her med den første gjennomføringen av Super Randonnée Norvège. Åke Haraldsson fra Hisingens CK utenfor Göteborg fikk æren av å være førstemann til å fullføre, på 41 timer og 20 minutter, og målte løypen til å være 610 km og 10 588 høydemeter. Godt beregnet! Her er Åkes historie.

Söndag morgon klockan är 02:45 och det är dags att gå upp. Ute är det fortfarande mörkt och det blåser ganska hårt. Det är inte varmt men heller inte kallt, långa ärmar och reflexväst. Efter frukost och lite sista pill med utrustningen ger jag och Christian oss iväg, klockan har nu hunnit bli 03:45. Jag är lite spänd över hur detta kommer att bli, hur kuperat är det, och hur långsamt kommer det att gå i backarna.

Första etappen till stämplingen i Vagnsnes innehåller en del ”små backar” på några hundra meter och en lite rejälare topp på ca 1000 meter. Strax efter 05:00 börjar stigningen upp till toppen. I Norge är det inte som på Mallorca att det står hur lång backen är och hur många procent det är i lutning men jag skulle gissa på att det är 5-6 procent. Jag och Christian tar var sitt tempo upp och efter ungefär en timme är vi uppe och vi sammanstålar igen. Efter att ha varit uppe mellan 900 och 1000 meter en stund får vi en fin nedförsbacke till ett samhälle som heter Vik som ligger vackert vid Sognefjorden, härifrån är det ca en mil till Vagnsnes där vi skall åka färja till andra sidan fjorden, en tur på ca 15 minuter. 7:35 får vi en stämpel på färjan.
Vägen går sedan efter fjorden. Vi håller oss mest utefter vattnet, det finns en och annan liten knöl men det är ganska händelsefattigt. Vädret är ok, inget regn, lite vind men inte särskilt varmt, gränsfall om man skall ha armvärmare på. Vi stämplar i Gaupne efter 155 km, 10:30 och forsätter mot Skjolden som ligger längst in i fjorden. Efter Skjolden är det relativt flackt några km sedan börjar allvaret. Strax innan backen börjar stannar vi för att köpa nya batterier till Christians baklampor. Kort därefter, ca 18 mil sedan starten står det två varningsskyltar, kurvig väg och 8 % lutning. Samtidigt som jag konstaterar att klockan är 12:12 och att vi så här långt plockat ungefär 2100 hm tittar solen fram och det blir varmt. Det stiger rejält uppför, svetten rinner i anskiktet och jag får ta i ordentligt.

Jag hade från början fått veta att det skulle vara grusväg upp till Juvasshytta men fick av den Norske banläggaren informationen att det är asfalt hela vägen upp vilket gjorde att jag bytte från MTB till racer. Ett bra byte sånär som på den lilla detaljen att det är tyngre utväxling på racern. Christian som inte är lika lätt att lura har hållit sig till planen och sin MTB, något tyngre cykel men fler växel alternativ.

Min tyngre utväxling gör att jag blir tvingad att hålla ett högre tempo uppför så jag och Christian tar återigen varsitt tempo upp, vi bestämmer dock att vi skall äta lunch på toppen. Strax efter 13:00 är jag uppe på 900 m där det ligger ett hotell med restaurang, det är en bit kvar upp och jag blir osäker på om det är här vi skall äta. När Christian ansluter så konstarerar vi att även om det inte är här vi planerat lunch så är det dags för mat. Under lunchen säger Christian att han inte är lika noga som jag är att klara sig runt på 50 timmar och att han kommer att köra lite lugnare i fortsättningen. Jag tänker hålla mig till planen och fortsätter ensam vidare mot toppen.
1436 m visade min GPS innan det planade ut. På den här höjden ligger det snö i slänterna och det är inte lika varmt längre, det blåser kallt och det är totalt sett ganska bistert. Några rejäla utförslöpor följda av tunga stigningar innan det slutligen går utför på andra sidan.

Efter 24 mil så är jag nere på ca 600 meters höjd. Om jag minns rätt så hade jag nu klättrat 3900 hm och det är dags att svänga höger upp mot Juvasshytta. Här är det brant och jag funderat allvarligt på om detta kommer att gå, det är runt 10 % lutning och det är 15 km upp. Kör en liten bit innan jag stannar och plockar av väskan och gömmer den under ett träd. Skall samma väg ner och jag tänker inte släpa upp ett enda onödigt gram. Fortsätter uppåt i en backe som aldrig tar slut, den planar ut lite på ett par ställen men belöningen för det är att det strax är ännu brantare. 39-27 har räckt bra på Mallis men på Juvasshytta är det för tungt och jag tvingas att gå i de värsta partierna.
Trägen vinner och 18:45 får jag min stämpel på hotellet. Jag har nu lyckats att köra 10 mil på 8 timmar och 15 minuter, det går inte fort i Norge.
4 plusgrader och regn gör att det bara är halvmysigt att åka tillbaka ner. Ca 19:40 på 800 meters höjd någonting möter jag Christian. Han har 1000 hm kvar till toppen och jag rekommenderar honom att inte åka upp om han ändå inte tänker hålla tidsmålet. Randonneur enveten som han är så fortsätter han så klart.

Åter vid stora vägen dricker jag först en kopp kaffe och äter sedan en sen middag på en mack i Lom. Funderar på om jag skall fortsätta genom natten men när jag ser en skylt om ”ledige hytter” så stannar jag för natten strax före 22:00. Försöker förklara för uthyrarna vad jag håller på med, lyckas nog med vad, men osäker på om de fattade varför. Duschar och kryper ned i sängen.

02:45 var ju en bra tid så varför ändra på ett vinnande koncept. I med ett par mackor jag fått av uthyrarna och 03:11 var jag på väg igen. Skulle cykla en liten bit sedan svänga höger mot Lemonsjön och Beitostölen. Här skulle det var en ”fet backe” hade paret som stod för nattlogin sagt och det var det, 8 % stod det på varningsskylten och detta pågick en bra stund.
04:48 var jag vid Lemonsjön som är nästa kontroll efter 33 mil och det har nu gått rejält uppför i nästan 1,5 timme. Efter Lemonsjön är det blandat med uppför och nedförsbackar i några mil innan det börjar stiga på allvar igen. Valdresflye 1389 möh står det på en skylt och jag antar att jag nu har en nedförsbacke framför mig. På den här toppen är det tät dimma och inte många plusgrader, jag har på vägen upp plockat på mig nästan alla mina kläder och både mössa och långvantar.

08:12 stämplar jag i Beitostölen efter 399 km. Härifrån går det svagt utför innan jag skall svänga höger någon mil innan Fagernes för att så småningom komma in på E 16. Banan går på en liten väg i stort sett parallellt med E 16 fast på den norra sidan om en sjö som heter Vagnsmjöse. Jättefin natur men med två gruspartier om totalt ca 20 km. Ok att åka på när det är torrt som det var när jag passerade men inte lika kul om det regnar.

Efter 45 mil kommer jag fram till E 16 i en ort som heter Öye. Det har varit blandad kompott vad gäller upp och nedförsbackar sedan jag svängde efter Beitosölen men nu bär det i väg uppåt mot Tyinkrysset och Filefjell. Vid 12:30 äter jag lunch på en vägkrog och stretar sedan vidare i den nu ganska tråkiga motvinden på 1000 meters höjd. Efter någon mil börjar en lång nedförsbacke. Det är skönt men samtidigt så vet jag att jag skall upp på 1400 meter ytterligare en gång så för varje meter utför måste jag klättra motsvarande uppför.

15:34 stämplar jag i Lerdalsöyri efter 525 km och jag är nu nere på havsnivå. Ut ur samhället följer jag skyltarna mot Aurlandsfjellet, åh så roligt det skall bli. Här nere vid fjorden är det sommar och varmt. Svetten lackar när jag tar serpentin efter serpentin uppför. Förväntar mig att benen skall protestera på allvar och jag är beredd på att eventuellt behöva gå lite grand igen men det funkar bra, får till och med applåder av turister i husbilar på väg upp. När jag efter ca två timmar är uppe på toppen är det inte längre lika somrigt, det är kallt, det blåser motvind så att regnet, som känns som småspik, kommer på tvären. Man håller sig nu uppe på 1300-1400 möh en stund innan det blir den lång och kall resa ner till Aurland.
Jag hade inte mycket packning med mig, inte mycket att släpa på uppför. Nackdelen är att det kan bli kallt utför och när jag kom ned till Aurland vid fjorden så frös jag så att jag skakade. Stannade vid en affär och köpte kaffe samtidigt som jag ringde till Gudvangen där bilen står och kollar om de har någon hytte ledig till mig, jag bedömer att kan hinna sista bussen mellan Flåm och Gudvangen 22:15. De säger att det finns en ledig hytte samtidigt som de frågar var jag är någonstans. När jag säger var jag är så får jag svaret att ”då går det inte eftersom tunneln är stängd”. Det har under dagen varit en lastbils brand inne i tunneln mellan Flåm och Gudvangen så enda vägen är att åka färja runt, sista färjan har dock redan gått. Annika hjälpte mig hemifrån så att jag fick sista lediga rummet i Flåm, men några torra kläder kunde hon inte trolla fram.

Passerade Flåm på väg mot Vatnahalsen och målet 18 km bort. Det regnar nu kraftigt och när asfalten tar slut efter ca 5 km så längtar jag efter min MTB. Det går kraftigt uppåt på den allt sämre grusvägen. Min GPS visar att jag är på rätt väg och ett par ryttare som jag passerade bekräftar att jag är på väg mot Vatnahalsen, själv är jag skeptisk men fortsätter. Vägen är nu inte mycket mer än en traktorstig och när GPS spåret tar slut vid något som med lite god vilja kan kallas vändplan så tycker jag att jag är framme, 21:05 och 564 möh. Jag har nu kört 61 mil, klättrat 10588 meter och hållit på i 41 timmar och 20 minuter. Här finns verkligen inte någonting förutom en skylt som säger att man inte får fortsätta utan tillstånd från Banverket eller vad det nu kan heta i Norge, på andra sidan stolpen står det att här slutar Rallarstigen. Tar fram telefonen för att dokumentera så gott det går men den går inte att få igång, den blöta skärmen gillar inte mina försök att trycka in pin koden.

Känner mig lite stressad eftersom receptionen i Flåm stänger 22:00 och jag inte kan ringa och meddela att jag kan bli någon minut sen, men det är nedför och jag står på lite hårdare än rekommenderat och 21:45 står jag utanför vandrarhemmet, genomblöt och ganska smutsig.

8:00 nästa morgon drar jag på mig mina fuktiga och inte helt luktfria kläder för att sätta mig på färjan till Gudvangen och bilen med mina torra och rena kläder. Vid 14:00 var jag tillbaka i Flåm och ytterligare någon timme senare kom Christian och vi kunde börja resan hemåt.

Jag är mycket nöjd. Har varit med om ett spännande äventyr och en utmaning som jag på förhand inte visste om jag skulle klara. Jag kan rekommendera turen men bara om man känner sig i bra form.
Mål fyra avklarat.

Åke